Tänk va allt kan kännas bättre bara av att få prata och dela massa känslor med någon man älskar. Nu känns allt helt plötsligt inte alls så hopplöst. 

Vi har bestämt att jag lämnar urinprovet i morgon bitti, väntar på svaret och hoppas på att jag har en urinvägsinfektion,  i så fall vet vi ju att det är därför det har känts extra jobbigt i magen  och ryggen ett tag nu. Om det är så att det sätter igång och gör ont igen så ringer vi förlossningen igen och säger att vi tänker komma, hoppas på att vi får prata med en annan, lite trevligare barnmorska då. Vad gäller resan i helgen så måste vi inte bestämma oss nu på sekunden om vi ska åka eller inte. Vi får väl se hur det känns i helgen helt enkelt. Egentligen så är det ju inte svårare än så, det är bara jag som får till allt så tjorvigt och dramatiskt när jag sitter själv och funderar massa.

Han är verkligen bäst i världen på att trösta, lugna och göra mig glad och få mig att känna mig trygg. Han kommer att vara världens bästa stöd under förlossningen och kommer att bli världens bästa pappa, det är jag helt övertygad om. Så länge jag har honom så går allt som en dans:)

Jag älskar honom så mycket!!!