Tänk att det är Fredag nu igen, veckorna går så fort. Det är bra det!

Igår va jag till BM. Inte samma BM som i vanliga fall, utan samma som jag fick prata med förra veckan. Jag hade bara gått upp drygt ett halvt kilo och magen hade växt från 31 till 34! Det va ju lite kul:) Det känns  inte som om magen växer så mycket, men det är väl för att man börjar bli van den kasnke...

Han är fortfarande inte fixerad därinne, BM skrämdes och sa att om vattnet skulle gå nu innan han är fixerad så måste jag ligga ner tills vi kommer till förlossningen, annars kan navelsträngen klämmas åt eller hamna runt halsen på bäbisen. Fy, det är ju precis sånt man vill höra nu. Sen så va mitt HB kasst. Det låg på kring 140 förut, nu låg det på 108, fick en lista på järnrik mat samt tips på receptfritt järn-tillskott som finns på apoteket. Hon tog lite mer prover som jag ska få svar på till veckan. Urinodlingen visade ingenting förresten, men det visste jag ju redan att den inte kulle göra..

Idag tänkte ajg försöka ta mig ner på stan och trängas. Det lär väl va ungefär lika mycket folk idag som det var dagarna före jul. Jag vill hitta nåt fint att ha på mig på nyår, samt någon amningströja. Jag har börjat lite smått med att packa BB-väskan nu! Det är så kul att det närmar sig. 

Igår storhandlade vi på WIllys, slog rekord gjorde vi! Förra rekordet låg på 2400, nu handlade vi för 3100! Killen i kassan sa att hi hade längsta kvittot för idag.  

Jag ska försöka laga lite mat att ta med till stugan också, men jag vet inte vad jag ska hita på...

Hittade en sida igår där man kunde se en norsk tv-serie som heter "jordmödrerne", vilket då ska betyda "barnmorskorna" på svenska. Det va en serie i 6 delar på 30 minuter vardera om förlossningar. Jag och F satt alldeles tyst i soffan i 3h när vi tittade på alla avsnitt. Enda gången vi öppnade munnen va för att skratta bort alla tårar som rann från bådas våra kinder när varje bäbis kommit ut och såg mamma, pappa och hela världen för första gången. Det kan bara itne vara lpångtråkigt att vara barnmorska, tänk att få vara med varje dag och dela all gädje och smärta och allt som hör förlossningar till. Dom får nog stå ut med en del, men i slutändan så tror jag att det är riktigt tacksamt yrke. Jag menar, dom flesta är väl glada när dom åker därifrån? Förotom om det går snett, men det är ju inte så himla ofta antar jag. DET måste förresten vara det värsta som finns. Tänk att leta och leta efter hjärtljud inne i magen och inte hitta nåt, tvingas ge beskedet till föräldrarna att barnet dött inne i magen. Fy tusan va hemskt.....nä nu ska jag inte tänka på det nåt mer.